I make my mark on this moment.

Jag har länge tänkt på hur man ska berätta bäst. Känslorna har varit väldigt blandade och trots att jag såklart önskar och hoppas att allt ska gå vägen så har även den där tanken om "tänk om det inte går bra då.." funnits där i bakhuvudet på mig. Samtidigt som man även vill att hela världen ska veta så är man rädd att något ska hända.

Jag har gråtit för att jag har mått illa och jag har gråtit när jag inte mått illa. Alla känslor på en och samma gång! och huvudet har ibland inte alls hängt med i känslostormarna.
Men nu släpper jag min lilla, lilla kula för omvärlden. Jag och E väntar ett litet barn. 

Det är nästan så overkligt att jag knappt kan förstå det. Eller lita på det ännu. Men på vårat fösta ultraljud visade det att en liten person finns i magen. Fösta tecknet på att det är verklighet.

Min osäkerhet om i fall allt är bra med det lilla knyttet finns fortfarande kvar. Helst av allt skulle jag villja gå på ultjaljud varje vecka, varje dag. För det var så lugnande.
Men nu måste vi vänta några veckor tills nästa och jag håller mina tummar på att allt ska vara alldeles under kontroll då också.