I make my mark on this moment.

Nu sitter jag här igen. Har lite smått ont i mitt ena ögo och funderar över om det är på grund av att jag snart ska flygga till ett nytt bo och är lite nervös eller om det mest kanske bara handlar om lite huvudvärk. Jag gissar på en blandning av båda! 
På jobbet i dag så såg jag hur snön föll från taket samtidigt som solen visade sitt bästa jag. Det såg precis ut som i en snökula. Det fick mig att tänka på att man ändå inte är så stor. Vi är bara några av många många andra. Och precis som i en snökula så lever vi vårt egna lilla liv. Här i Sverige och i Oskarshamn så har vi ett ganska skyddat liv. Även om hemska saker som olycker runt omkring oss händer här också. Men i andra ställen kan det och ser det helt annurlunda ut. Här i Oskarshamn sägs det att alla vet allt om alla. Jag vet inte om det nu har blivitt ett mycket mer sant ord efter att facebook tog över världen och alla dem som älskar skvaller lättare kan gå in och se vad andra gör. Ja nu för tiden kan man ju bara ta en bild på mobilen sen kan alla läsa om det där, och säga vad man tycker.  För visst är det så att det egentligen är det facebook handlar om. En plats där man kan få reda på det mesta och tycka till om allt och sedan prata om det så stan. För just nu är det ju mycket vanligare att säga "jag såg på facebook..". Någon av er har absolut sagt så någon gång.
 Kända personer har fansidor med reklam åt sig själva, vid krig kan man till och med gå in och stödja olika grupper till exempel gällade allt som händer i Libyen just nu när jag sitter och skriver här. Jag kan gissa på att Libyens snökula inte är så speciellt hel längre och att det kommer ta långtid att bygga ihop en ny, förhoppningsviss en bättre sådan. Precis som i Egyptens snönkula så börjar folk gå emot olika ledare och våga vissa sin tanke. Vad vi här i Oskarshamn tycker betyder egentligen inte så mycket alls för dem. Så vad gör vi i vår snökula? Vi klagar över att vissa bara får tre koppar kaffe på sitt äldreboende om dagen och om personer som får mycket i lön. Och jag kan erkänna att jag är emot de personer som får nästan över 200 000 kr i månaden medans vissa andra kanske tjänar mellan 12 000- 20 000. Och konstigt nog så är man ändå ganska nöjd men om jag skulle vara den som tjänade 200 00 så skulle jag nog inte säga - Nej jag vill bara ha 20 000. Här i Sverige så lever vi i en riktigt bra snökula, men alltid ska man hitta något som är fel och ja, så kan vi ju skriva om det på facebook. Jag vet inte, men jag saknar de handskrivna breven och de konstiga mms bilderna som man knappt kunde se vad det skulle föreställa. På gott och ont så förändas världen men ibland kan man stanna upp och se snökulan utan för fönstret. För visst har vi det väldigt bra trots allt!  

Efter att ha legat halvt vaken hela natten så är jag nu uppe. Kudden har legat fel, det har varit varmt, jag har varit törstig med mera, men råttan har konstigt nog varit tyst, hörde bara något springandes en gång runt 01.00 sen igent mer. Anledningen till varför jag har varit vaken är istället pga av lägenhetsvisningen som jag och Erik var på i går. Vi tyckte om den jätte mycket även om det finns saker som kan förbättras. Jag ringde och sa att vi var intresserade redan efter vi varit och kollat på den. Men vi fick inget svar på ifall vi fick den för alla som var och kollade på den måste svara först. Så nu är det bara att vänta....och väntat har jag gjort hela natten. Har bara haft lägenheter i huvudet. Kan bock vara för att den är vår isåfall redan på tisdag nästa vecka! Och jag har inte sagt upp den här lägenheten än....Åhh det känns super jobbigt! Hoppas att vi får svar under dagen annars blir jag nog lite halvt galen, och natten vill jag inte ens tänka på! 

Jag har funderat på en sak. Bland mina vänner är det ibland, eller ja ganska vanligt att vi börjar prata om döden. Detta ord som ingen av oss tycker speciellt mycket om. Även om det finns dem som ser det som en utväg från livet. Hur man nu kan se det som en utväg? Men lika självklart som det är så är döden det sista vi möter, vi har inte mycket annat till val. För mig är det något som jag är rädd för. Och vem är inte det när det väl kommer till kritan? Jag känner mig obekväm i tanken av att man ska dö någon gång. Har svårt att tänka att jag en gång inte ska få dela livet med alla andra. Allt nytt som faktiskt händer varje dag.
I går fick jag höra om en person som dog när hon låg och vilade. Hon hade planer för resten av dagen men det blev inte som någon hade tänkt. Det sägs att det ändå måste vara ett bra sätt att sluta sitt liv på. Och visst är det väl kanske det? Men från att vara helt frisk till att bara dö känns det verkligen helt okej? Det finns andra som får veta att man inte har långt kvar att leva och vad gör man då med sina sista dagar vid liv? Och vem vet egentligen hur många dagar någon kommer att leva. En man fick en gång veta att han hade två veckor kvar, han levde istället i 7 månader. Många säger att om man inte hade långt kvar att leva- Då skulle jag åka ut och resa, röka och umgås med alla nära och kära i ens närhet. Och visst är det en fin tanke att försöka hinna med så mycket som möjligt och göra saker som många tycker om men som inte alls kanske är bra för kroppen. Jag tror inte riktigt på den tanken. Själv skulle jag vara förstöd och hamna i sogr över mitt eget liv. Fast jag kan nog erkänna att jag skulle köpa massor av chips och ostbågar och bara äta som en galning! Självklart handlar det om hur stark man är och hur man ser på livet och döden. Jag hade en lärare en gång som fått cancer men höl tyst om det, även till sina anhöriga. En dag var hon bara död. Hon var en av mina  favorit lärare i högstadiet och jag kan fortfarande komma i håg hur hon såg ut och hur mycket liv hon hade inom sig.

Jag vet inte riktigt själv vart jag vill komma. Kanske bara att man aldrig kommer kunna förstå vad livet vill. Varför sjukdomar besegrar kroppar och tar död på allt underbart som livet har att ge. Varför det finns orättvisor och varför folk har olika tankar. Vare sig det handlar om krig, kärlek, pengar, livet och döden. För alla är vi olika men alla kommer vi gå samma väg. 

Jag skriver inte så ofta om min pappa. Mannen som lärde mig de mesta om vad livet handlar om och som är en person jag ser upp till, även om man kanske inte alltid tycker lika om allt. Men i dag vann han en månadslön på hästar. Något som han verkligen är så galet värd. Pengar som betyder mer än bara en summa. Detta fick mig iallafall att fundera över värdet av pengar. Om jag skulle få en extra femhundring nu så skulle jag bli så jäkla glad. Helst i tider som dessa när pengarna inte är värda mer än len liter mjölk, ost och en tidning i princip. Ja, man får inte så mycket mer för dagens priser. Min femhundring skulle helt enkelt kanske inte vara kavar i min ägo så länge om man tänker efter. Om man är en "vanlig" person som arbetar 9-5 så har en femhundring ett stort värde, även om en månadslön innehåller många fler femhundringar.
I samma fart som man tjänar mer pengar så höjs priser på saker och ting. Mjölken har gått från 50 öre till 10 kronor. Och på tal om 50 öringar, de finns inte ens längre. Värdet har gått från en 50 öring till en femhundring på knappt 30 år. Och 30 år är ingen lång tid om man frågar någon som levt snart ett helt liv. 
Personer på jobbet pratar om 80-talet precis som om det var i går, även fast modet är betydligt bättre nu... Man säger att det var bättre förr, men som tur är så är det nog endel saker som ändå har förbättrats till det bättre. Men tänk då om pappa vunnit en månadslön som den ser ut i dag fast när den goda och härliga 80-talet var. Hade han då varit miljonär nu? Han hade haft väldigt mycket pengar iallafall. Så hur är egentligen värdet på dagens pengar? Och hur tar man vara på det på bästa sätt?

















 

Hur mycket är för mycket. Jag tror att man ibland kan önska en sak för mycket. Eller att man önskar sig så många saker att det till slut blir till ett överflöd. Som till exempel värdet. Jag och väldigt många andra vill ha vår, jag gissar att även du vill ha det?! Gärna nu på en gång. Sen kan vi sitta mitt i den sköna sommaren som vi längtat till så mycket och tycka att det är för varmt, och att höst och vinter istället lockar mer. I dag snöar det ute¨och jag är otroligt trött på vädret. Har ni någonsin tänkt att man aldrig, för det mesta aldrig är nöjd. Man kan vara nöjd för stunden, men sen så är det något man önskar. Det finns alltid något man strävar efter. Finns det någon som sitter vid en dator just nu och är alldeles nöjd? 
Även fast jag trivs med mitt liv precis som det är nu och inte kan tänka mig något annat liv så har jag ändå mål som inte är nåda ännu. Är jag då helt nöjd för tillfället? Det tror inte jag.
Något som jag har funderat på är hur man går och berättar massor av dåliga saker. Är det någon som någonsin säger till sina arbetskamrater eller klasskamrater i dag varknade jag och jag är helt nöjd med livet. Någon enstaka person finns det nog som verkligen vågar säga det. Men att i dagens samhälle i klarspråk säga att man är helt nöjd är inte vanligt. Man bara trivs för stunden, och sen håller man tyst om det. Man längtar tillbaka och man längtar efter framtiden, men vem längtar och tar vara på vad som är nu, precis nu? Fast kanske är det all denna längtan efter saker att fylla våra liv med som just håller oss vid liv? Att våga hoppas och hitta mod.