Det där med tiden och att växa.
Har tittat igenom bilder som jag tagit under hela tiden sedan vi fick veta att det fanns något där inne i magen. Allt från vecka 5 fram tills nu. Blir alldeles förvårnad över hur man tyckte att man såg en liten mage fast det egentligen inte syndes något alls. Min oro som jag hade i början att magen inte skulle synas eller att den inte skulle bli så speciellt stor har försvunnit och nu börjar jag mer längta efter att inte ha en magen som är i vägen. Men det är så så roligt att allt har gått bra så här långt och att min oro över små saker inte har behövts så här i slutändan. Om några dagar går vi in i vecka 39 så nu är det ju trots allt inte så långt kvar även fast jag också kan få stå ut enda till vecka 42, man vet ju aldrig! Jag hoppas hur som att mitt tålamod inte tryter och att allt fortsätter att gå bra ♥
Kommentarer
Trackback
