I make my mark on this moment.

Min älskade farmor är sjuk och inlagd på sjukhus. Hon som är min stora gnista i livet, har inte samma gnista just nu. Men när man är 92 år gammal så har man ju kanske inte det. I helgen har jag tagit stunder att tänka extra mycket på dig. På dig och våra stunder tillsammans. Jag kommer så stark ihåg våra stunder och allt vi gjort tillsammans. De där gångerna vi gick till lekplatsen. När vi hade med oss fika och bocciaspelet alla soliga dagar. Du lekte med mig och livet vara alldeles perfekt i den stunden. För mitt liv har inte alltid varit perfekt men när jag var med dig kunde jag fly från det svåra och jobbiga i livet och bara vara med dig. En bekymerfri person som ville mitt allra bäst. Att jag skulle må bra. Jag kommer i håg när jag fick ta dina kryckor till affären och handla bara för att jag ville leka med dem. Eller när jag blev äldre och du ibland ringde till affären när du kom på något mera du ville ha hem (detta vara innan mobiltelefonerna) ibland tyckt du att jag kunde ta rullatorn till affären i fall kassarna skulle bli för tunga. Det skulle ju sett roligt ut det! 13-15 år gammal tjej gå med rullator mitt på blanka dagen för att ta handla mat. Men så omtänksam är du.

Jag tror att du har varit så mot alla du haft i din närhet. Du har gett kärlek och omtanke och det är det jag älskar med dig. Jag skulle vilja hylla dig. De senaste månaderna har jag fått komma dig nära. I och med att jag jobbar på sjukhuset har jag haft möjlighet att besöka dig mer än vanligt. För jag kan erkänna att jag har varit lite dålig på att hälsa på dig Farmor. Och det är jag ledsen för. Ibland bara springer livet fram och då tar man sig inte tid till allt som man borde. Vilket är väldigt dumt! Men du Farmor har hjälpt mig i livet. När jag inte var stark och inte gammal nog att hjälpa mig själv var du envis nog att hjälpa mig. Och vi hade väldigt rolig under tiden...