I make my mark on this moment.

Le och trött i huvudet. Jag har börjat att läsa boken så jag pratade om i det förra inlägget (klockan 10.31 på morgonen i khau Lak) och gud vad snurrigt de känns i huvudet nu. Jag försöker tänka mig in i hur det känna att vara med om en flodvågskatastrof men det kan man nog aldrig och jag är orehört glad av att inte veta hur det känns. Jag har sträkläst i över två timmar. Men tog mig en paus nu för att jag fick ett sms från en kompis som frågade om jag kommit ni på någon högskola. Mitt svar är tyvärr nej, men det känns som att jag redan visste det redan när jag sökte. Dålig inställning jag vet. Ville inte göra mig själv besviken, men nu sitter jag här helt plötsligt och känner mig besviken. Även fast jag inte var säker på om jag ville läsa till socionom 110% så är jag ändå besviken. Jag är virseligen som reserv. Men hur långt kommer man på det? Hemifrån kommer man iallafall inte. Är på reserv plats 200 ungefär och det är genom mitt högskoleprov. Om man tar mina betyg så är det på en reserv plats på plats 300 nästan. Jippi. Just nu känner man sig super dålig och besviken. Varför blev inte jag den man alla MVG? Den frågan vill jag inte ens ha svar på, för jag vet den redan tror jag. Även om jag inte är säker på vad jag vill så vill man ändå ha möjligheten att kunna välja.
Jag vill kunna veta vad som händer med mitt liv i framtiden. Just nu vet jag ingenting, livet fortsätter som vanligt helt enkelt. Jag har ju iallafall ett jobb, även om jag bara är tim vikarie. Jag tjänar iallafall pengar. Och jag slipper studieskulder på många många tusen kronor. Det är alltid någon eller?