I make my mark on this moment.

Ibland hinner saknade ifatt en.
Man vet inte riktig vad man ska säga eller vad man ska göra.
Man vill inte vara påflugen samtidig som man bara hoppas på förståelse.
Tänk vad en omvärld kan påverka en person.
Livet är inte alltids rättvisst, de har man kommit på allt för många gånger nu.
Jag vill bara ha någon att krama om, någon som kan skydda en från allt elände som finns.
Alla konstiga olika sjukdomar, alla konstiga beslut.

Jag läser en blogg om en kvinna som fått cancer i tjoktarmen och sedan även i levern.
Cancer är skräck sjukdomen som alla är rädda för, sjukdomen som man är rädd för att få själv.
Sjukdomen som många drabbas av. Personer som  har en livsglöd och är mitt uppe i livet.
Sjukdomen som inte alltids är rättvis.

Jag saknar min kärlek, han som kan krama om mig, han som kan skydda mig, han som jag inte har träffat på jätte länge nu.
Jag kommer ihåg när jag var i Lund över höstlovet, eller i somras på berget i parken, eller när vi var i stockholm.
Jag har så många underbara minnen tillsammans med älsk, och flera hoppas jag att de blir:)

Just nu hann saknaden ifatt mig och en tår rann ner för min kind.